det här är nog ganska sjukt..
Det här är nog nåt som inte många vet om. Och egentligen är det ganska privat, men jag vill ändå skriva av mig. När jag va liten hade jag en ganska svår uppväxt, när jag va 3-4 år blev jag och mamma misshandlade av hennes dåvarande pojkvän. Det va främst hon som blev slagen, men även jag, och jag fick ju stå ut med att se henne bli slagen, och det va nästan ännu värre, plus en massa andra grejer som fortfarnade sitter kvar, t.ex. att jag är mörkrädd, har lite cellskräck och är rädd för lastbilar, för denna man, låste in mig på toaletten och släckte lampan och berättade typ spökhistorier, och han va lastbilschaufför. Det kanske inte låter så illa, men jag va 3-4 år och det har tagit väldigt hårt, även på min mamma. Hon kom loss från honom och vi flydde till stockholm. Efter det har jag typ gått och fruktat att någongång träffa på honom och att han skulle känna igen oss, fram tills för några år sen. Då berättade mamma hennes upplevelse av allt detta, och jag fick även reda på att han gick på anabola och drack mycket. Först då ville jag se honom, hur förstört hans liv var, hur dåligt han hade det, och blabla. Sen hände det nåt, vi träffade honom, ute på våran gård. Han va inte alls så som jag kom ihåg, eller jo kanske.. Men han va inte alkolist eller sönderdrogad, han hade blivit bra och fått ordning på sitt liv efter mamma satte honom i fängelse. Eller jag vet inte, det kanske bara va som det verkar, han kanske fortfarande misshandlar och våldtar sin tjej, det har ju inte jag någon aning om. Men vi pratade mycket och han var jättetrevlig, sen bjöd mamma upp honom på en kopp kaffe, och han följde självklart med, och jag var bokstavligt talat livrädd, jag gömde undan knivar i köket och vaktade min mamma hela tiden, jag släppte henne inte med blicken en sekund. Jag trodde han ville hämnas för att vi har satt dit honom, men nej, han var jättelugn och snäll. Då började jag tänka, tänk om hon skulle stannat kvar hos honom? Skulle jag fortfarande leva? Skulle min mamma fortfarande leva? Skulle vi kunnat ha det såhär bra som det är nu? Och jag kommer alltid leva med de här minnena och rädslorna och jag kommer aldrig kunna förlåta det han gjort.
Här är två bilder, det är bara nåt år emellan bilderna, och man ser nog ganska lätt under vilken tid vi hade det jobbigt. Va helt förstörd.
